Inlandsbanan och Rörström

Med inlandsbanan kommer civilisationen till Rörström. Hållplatsen ligger ungefär mitt på sträckan Hoting- Dorotea, som invigs den 1 november 1915. Min farfar Erik kör ånggrävmaskin vid bygget av Långsandbron ett stycke norr om Rörström (bild till höger). Hans yngre bror Johan (f 1891) arbetade som "pinnpojke" på banan, men det var tidigare. Hans uppgift var att hjälpa till att staka ut banan. Johan emigrerade senare till Amerika - mer om det i del 3 av krönikan om Kronvike.
  Järnvägens betydelse för norra Sveriges inland kan knappast överdrivas. "Man räknade med att Inlandsbanan med anslutande tvärbanor skulle bryta bygd. Så blev det också. Tätorterna ökade kraftigt, socknarna likaså. Invånarantalet i lappmarken har fördubblats. Storuman, nu ett framåt samhälle, fanns inte före järnvägens tillkomst", skriver Manne Briandt.
 
En annan författare, Peter Selin, beskriver väckelserörelsen mer ingående. Tongångarna känns märkligt bekanta från vår tids IT- och bredbandspropaganda!
 
"Föreställningen om Norrland, "fordom en död ballast i vår historia", som en outnyttjad resurs med potential att lyfta Sverige till en europeisk stormaktsposition, tillhörde de allra livaktigaste och inflytelserika idéerna vid denna tid. Synen på Norrland som ett blivande Klondyke var visserligen inte en ny företeelse, motivet kan spåras ända tillbaka till 1500-talet, men aldrig tidigare, eller senare för den delen, har Norrland var så nära förbundet med drömmen om det rika Framtidslandet.
/---/
För att förverkliga drömmen krävdes först och främst att moderna kommunikationsleder - dvs järnvägar - drogs genom Framtidslandet, kring dessa skulle sedan industri och kultur, enligt samtidens föreställningar med en närmast lagbunden konsekvens, blomma upp. Konceptet hade fungerat väl tidigare och även om det fanns de som tvivlade eller var allmänt negativa till järnvägsbyggande, så var deras skara fåtalig.
/---/
Men med den nationella samling som Rudolf Kjellén med flera drömde om, i skön förening med modern teknologi och med järnvägen som murbräcka, skulle Fosterlandet nu ges en flygande start in i det nya århundradet. Sverige skulle åter bli att räkna med".
 
"För Norrlands del innebar tiden kring sekelskiftet en utvecklingsoptimistisk acceleration. Inlandets naturrikedomar tycktes nu för första gången, i ljuset från de teknologiska framstegen, möjliga att realisera till nationens stärkande. I den allmänna framstegstron sågs järnvägarna inte enbart som ett transportmedel - de var en framåtskridandets symbol: Man finner lovsången till järnvägens kulturgärning överallt: i pressen, i militära agitationspamfletter, i gruvbolagens prospekt, i tidskrifter, kalendrar, dissertationer".
 
"Varhelst järnvägarna dragit fram tycktes ekonomisk och kulturell blomstring följa i dess spår. I realiteten var järnvägen en så oomtvistad komponent i bygget av det moderna Sverige att de flesta farhågor, och de var inte många, kom på skam".
 
 
Källor: Carl Karlsson, Peter Selin: "Inlandsbanan, idé och historia", Manne Briandt: "Banbrytare".
 
Tillbaka till Erik och Frida