5) Emigranterna
Precis som Erik jobbar hans tre år yngre bror Johan på bygget av inlandsbanan. Medan Erik var med på sträckan Hoting-Dorotea arbetade Johan några år tidigare på sträckan Ulriksfors-Hoting, som blev klar 1914. Johan flyttar sedan söderut och blir stamanställd på Västgöta regemente, där han stannar i tre år. Alla pengar spar han till biljetten som ska föra honom över Atlanten. Johan är 22 år gammal när hans dröm blir verklighet.
Den första emigrationsvågen till Nordamerika kommer efter nödåren 1867-68, som är de värsta i mannaminne. Det är från dessa år som våra berättelser om barkbröd oftast stammar. Efter ytterligare några klena år mot slutet av 1800-talet ökar massemigrationen stadigt i omfattning fram till sekelskiftet. Den mattas av något, men emigrationen förblir stor ända tills första världskriget kommer. Efter kriget ökar emigrationen igen, men får ett svår avbräck i och med depressionen i USA.
När Johan far iväg 1914 har emigrationen passerat sin kulmen. Statistik från socknarna Tåsjö, Bodum och Fjällsjö visar att antalet utvandrare är ganska litet: 1912 totalt 22 stycken för de tre socknarna (barn inräknade), 1913 var det 11 stycken, 1914 totalt 3 stycken, 1915 ingen och 1916 ingen. Från sekelskiftet till 1916 utvandrar sammanlagt 182 personer, de allra flesta under åren 1903-1908 samt 1912. Johan saknas i statistiken eftersom han ju flyttat söderut redan tre år tidigare.
Till Karlstad
Johan far till Karlstad. Inte vid Vänern, utan en stad i Minnesota vid gränsen till Kanada (karta till höger). Detta är svenskbygder av rang. Delstaten är den i särklass svensktätaste i USA och i Karlstads närmaste omnejd hittar vi platser med namn som Strandquist, Englund och lite längre bort Viking. Johan får bo hos en kusin till sin pappa Karl - Karl Olof Olofsson från Jansjö (f 1860, emigr 1892).
Uppgiften att han bor och arbetar hos en släkting för att tjäna ihop nog med pengar att bli sin egen är intressant. Det innebär att minst tre av mina släktingar for till Amerika, om man nu ska tro på att Johans och Eriks försvunne bror Karl verkligen begav sig dit. Men att Karl Olof Olofsson redan fanns i USA och att även Johan for dit stärkte säkert Karl när han umgicks med liknande planer.
Det fanns även andra i familjens närhet som utvandrade. När Erik växte upp i Stensvattnet valde en granne, värmlänningen Olof Karlsson, att fara till Amerika med sin familj 1892, då Erik var tre år. Även Olofs bror Karl Vilhelm ska ha farit med till Minnesota, enligt husförhörslängden. Några spår efter dem har jag dock inte lyckats hitta.
Över gränsen
På släktingarnas gård i Minnesota köper Johan Karlsson sig egna jordbruksmaskiner och bygger upp kapital genom att skörda på entreprenad i trakten. Han får ihop tillräckligt med pengar för att skaffa en egen gård i Menisino på andra sidan av den kanadensiska gränsen (klicka på kartan med stjärnan till höger).
I provinsen Manitoba - som alltså gränsar till Minnesota - bor vid denna tid ett stort antal nordiska invandrare. De flesta är faktiskt islänningar, men andelen svenskar och norrmän växer med åren. Provinsens huvudstad Winnipeg blir en verklig svenskstad. Att de väljer Kanada istället för USA hänger samman med att amerikanerna inte längre erbjuder invandrarna samma förmånliga villkor med i stort sett fri mark. Det gör däremot kanadensarna, som från 1880-talet och fram till första världskriget bedriver en intensiv kampanj för att få prärierna i västra Kanada uppodlade. Särskilt skandinaver uppmuntras att slå sig ned.
Johan blir i Manitoba granne med en norrman, som ska ha varit bror till "Olle Bull". Om det rörde sig om den världsberöde violinisten Ole Bull (1810-80), som i perioder bodde i USA, är oklart. I min släkt har man i alla fall talat om "Olle Bull" som om det vore självklart att alla känner till honom. Mina efterforskningar kring Ole Bulls bröder har dock inte lett vidare till Kanada, tyvärr.
I vilket fall som helst gifter sig Johan med den norske grannens dotter, Ingrid Back, och tar så småningom över svärföräldrarnas gård. Fler detaljer om hans Kanadavistelse kan jag tyvärr inte berätta just nu. Ingrid dör i slutet av 1976, farmen säljs och Johan flyttar till ett ålderdomshem. Där trivs han inget vidare, utan återvänder hem året efter.
Johan får bo hos sin syster Sara på Andersnäset tills hon dör, då han flyttar in hos en familj i Hoting och bor där till sin död 1982. En bild på Erik och Johan finns till höger (klicka på hatten).
Källor: Utflyttningslängder för Fjällsjö, Bodum och Tåsjö; Nya Norrland, Östersunds- Posten, Lars Ljungmark: "Svenskarna i Winnipeg".
Klicka på bilderna nedan för att se dem i större format.
Karta från MapQuest.
Karlstad, Minnesota
(ca 900 inv 2005)
En hemsida
Arveson township, NO om Karlstad (karta: Kittson County Historical Society).
Karl Olof Olofssons gård i röd ring. Fjällsjöbon Magnus Svenssons i grön.
Menisino, Manitoba
En hemsida
En man kliver av tåget.
Hemma igen efter 52 år.
Foto: Hagar Sjölén
Tillbaka till Kronvike.
Erik t.v. och Johan t.h.
