Avvittringen
Norrlands inland var långt inpå 1800-talet mycket glest befolkat och samerna hade i stort sett fri tillgång till renbetesmarker. I
samband med befolkningsexplosionen på 1800-talets senare del sökte sig allt fler nybyggare inåt i landet. Det passade fint
för staten, som ville ha folk till att avverka skogen - en enorm ounyttjad resurs att omvandla till klirr i statskassan. Naturligtvis uppstod
konflikter med samerna och staten beslöt då att avvittra, det vill säga avskilja, mark där nybyggarnas
rättigheter garanterades. För att begränsa kolonisatörernas intrång på samernas betesland drog man upp den
så kallade odlingsgränsen, men den försköts undan för undan västerut. Under åren 1916-18 börjar
man exempelvis att avvittra mark ovanför odlingsgränsen i Västerbotten.
Konflikter med samer hade kanske mina förfäder, men det är inget jag känner till och avstår
därför att gå in på denna komplicerade problematik. Inte heller går jag in på nybyggarnas konflikter med
staten. Jag rekommenderar i stället böckerna "Så länge vi har marker" av Lennart Lundmark samt den
utmärkta "När staten stal marken" av Svante Isaksson, utgiven hösten 2001.
Avvittringen i sameland regleras i "Kongl. Maj:ts nådiga Stadga (1873:26) om avvittring i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker". 13 år senare följer "renbeteslagen" och indelningen av marken ovanför
odlingsgränsen i "lappbyar". Till Tåsjö gränsar Frostvikens sameby.
Lantmätarna Viklund
Staten har emellertid redan tidigare gjort en avvittring i trakterna, fast då av rakt motsatt skäl. I början av 1800-talet var
skogen värdelös och staten beslöt att sälja ut kronoparker och -allmänningar. I socknarna Fjällsjö,
Bodum och Tåsjö inleds arbetet 1830-32 av "Afvittrings Landtmätare" Johan Olof Staaf. Det fortsätter 1836
och 1838, då under ledning av andre lantmätare John Viklund från Häggdånger, som 1833-45 var "styresman
för Afvittrings Werket i Länet".
Viklund hade därmed ett stort inflytande över vilken mark (skog) som bedömdes vara produktiv och vilken som
skulle ratas (överloppsmarken). Tillsammans med Domänstyrelsen valde han och vrakade bland "jungfrueliga" marker,
vilka dock ofta var utjordar som byar nyttjade till sommarbete. Hur mycket byarna fick betalt vet jag inte, men skogsbolagen gjorde ofta upp
kontrakten upp över en flaska brännvin, eller kanske två. 100 riksdaler är en summa som ofta nämndes i de
berättelser jag fått höra. Staten ägnade sig inte åt samma slags baggböleri, men roffade naturligtvis åt
sig så gott det gick. Svante Isaksson förklarar:
"Under 1700-talets avvittringar var det inte så noga med skogen, men under 1800-talets avvittringar finns ett tydligt
mönster att kronan försökte begränsa böndernas skogsinnehav, särskilt under seklets andra halva. /---/
Både 1824 och 1873 års avvittringsstadgor sa att mark som redan var skild från staten skulle inte avvittras. Så blev det
inte, all skog klassades som statlig, utom den upparbetade odlingsjorden. Den jorden delades sedan upp mellan bönderna. De fick
också en del skogsmark för egen del och en del avsattes till allmänningar. Resten av skogen och fjällen behöll
staten. Och slutligen drog kronan in en hel del av de utängar och ströängar bönderna hade utanför sina skiften och
utanför byns gemensamma område, utan att de fick ny mark på närmare håll, vilket de hade rätt till enligt
gällande bestämmelser".
Någon gång i mitten av 1800-talet, sannolikt 1845, övertas uppdraget att leda avvittringen av Viklunds styvson.
Det är Johan Gustaf Viklund, född 1810 i Skedom, Häggdånger, som utan någon falsk blygsamhet namnger Vike och
Lunne efter sig själv, troligen vid avvittringen 1856.
Kronoparker och överloppsmark
Skogsbolagens och Domänstyrelsens dragkamp om skogen fortsätter under resten av 1800-talet. "För kronans del avsattes
den värdefullare skogen i kronoparker medan den resterande, huvudsakligen mindre värda skogsmarken, utgjorde
kronoöverloppsmark". Staten lägger beslag på all slags skogsmark den kommer åt, enligt Nordisk
Familjebok (1911): "Genom dessa åtgärder ha kronoparkerna år efter år betydligt ökats, och deras
sammanlagda ytvidd, som redan 1870 utgjorde 425.794,95 har, uppgick vid slutet af 1908 till 4.571.791,75 har".
Nationalencyklopedin förklarar begreppet kronoöverloppsmark så här: "Mark som vid avvittringen i
Norrland av kronomark till nybyggare blev över och kvar i kronans ägo. En del sådan mark samt av avvittringen inte berörd
kronomark överfördes till kronoparker, medan andra delar som låg för avlägset, som bestod främst av
impediment, t.ex. kalfjäll, eller som hade för liten eller för dålig skogstillgång betecknades
som kronoöverloppsmarker resp. oavmätta (icke kartlagda) kronomarker. Kronoöverloppsmarken omfattar en total areal av drygt
1,5 miljoner ha, mest kalfjäll och större vatten".
Kronvike betecknas alltså vid den första avvittringen som överloppsmark, men blir senare kronopark. Vad som
ligger bakom denna omvärdering är okänt för mig.
Kolonisationen
Statens skäl till avvittringen och de lockbeten som lades ut åt nybyggarna förklaras på ett förtjänstfullt
sätt av Daniel Thåqvist:
"Staten, genom Kungliga Domänstyrelsen (numera Domänverket), ville försäkra sig om arbetskraft till
skötsel och avverkning av skogen i de avlägsna skogsområden i kronoparkerna i Norrlands inland.
Vid sekelskiftet kunde många unga människor, som ej på annat sätt fått en torva att bruka, genom att
svara på annonser, tilldelas mark att odla och bosätta sig på kronoparkerna. De blev kronotorpare och kolonister.
Det huvudsakliga syftet med kolonisationen var i första hand att tillgodose behovet av god arbetskraft till statens skogar.
Tanken var även, att den, som bosatte sig
på kronoparken, skulle få jord att odla. De erhöll även skog fritt på rot för uppförande av erforderliga
byggnader.
Dessutom erhölls kontanta bidrag, byggnadsbidrag och bidrag till odlingskostnader. Grundtanken i kronotorpssystemet var
således att lämpliga personer skulle bli kronans arrendatorer. Efter 15 frihetsår (frihet från avgälder) vidtog
skyldighet att betala ett visst arrende. Kontraktet gällde 50 år. Dagsverksskyldighet för torparna fanns också med i
kontrakten från senare tid".
Kronotorparna organiseras
I vilket fall som helst blir Erik och Frida kronotorpare, också det ett begrepp som bör förklaras. Det innebär inte
bara att de råkar bo i ett torp beläget på kronans mark. En kronotorpare betalar sitt arrende genom dagsverken på
kronans mark, i Eriks och Fridas fall avverkning av Domänverkets skog. Torparna fick ett bidrag på 500 kronor för att bygga sina
hus plus samma summa igen när det blev dags att odla upp åkerlappen.
Systemet avvecklas gradvis under 1900-talets gång i takt med att torparna organiserar sig och gör sina röster
hörda. Så här skriver min farbror Johan:
"Kronotorparna hade en organisation som kallades Sveriges kronotorpare och kolonistförbund, där anslutningen
var, tippar jag 80 procent. Organisationens uppgift var att arbeta för bättre villkor för dess medlemmar. År 1943 fick
denna organisation igenom en lag som hette Kronotorp 43, vilket innebar att alla torpare och kolonister som hade omoderna bostäder,
även nerslitna, genom domänverket kunde få helt nya byggnader uppförda. Enda kravet var att arrendatorerna fick
ikläda sig arbetsplikt med full lön i 75-300 dagar per år". Detta blir spiken i kistan för kronotorparsystemet eftersom
arbetet är avlönat. Dagsverke som betalningsform förbjuds med andra ord. Året därpå, 1944, avskaffas
också statarsystemet.
Som ättling till en lång rad nybyggare i Ångermanlands inland får man väl finna sig i att tillhöra kategorin
"inkräktare". Till mitt försvar vill jag dock påpeka att min far tillhörde den generation unga människor
som under 1960-talet så att säga avvecklade kolonisationsverket och drog söderut.
Källor: Johan Karlsson: "Erik Karls-pojken från Kronvike i Hoting", Svante Isaksson: "När staten stal
marken". Daniel Thåqvist: "Kronotorp i mellersta Norrland", Viktor Ekstrand: "Svenska landtmätare
1628-1900", Sapmis webbplats, Länsstyrelsens i Västerbotten webbplats, Nordisk Familjebok, Nationalencykolpedin. Tack till
Louise Nyberg på Landsarkivet i Härnösand!
